Den här "magen" tycker jag har blivit ett lite diffust ämne, så jag hade tänkt ge en förklaring. Jag tänker nog inte ge er hela historien rakt av utan en snabb version, för att sedan i framtiden kanske berätta om alla mina sjukhus äventyr (det låter så mycket roligare om man uttrycker det så).

Vi kan börja från början tror jag...

Det var faktiskt en helt vanlig dag i slutet av Juni eller början av Juli. Jag är inte helt säker. Det var vackert väder ute och jag jobbade med samma vanliga och trevliga gäng. Vi har precis passerat perioden på dagen då vi har som mest att göra på mitt jobb halv 5- halv 7 på eftermiddagen, när jag känner att någonting inte är riktigt som det ska vara. Jag har haft ont i magen (som jag trodde var harmlös magkatarr) hela dagen, men inte särskilt mycket. Så börjar jag känna mig yr och svimfärdig, och till sist (efter att ha kämpat på i några timmar) så insåg jag att något var mycket galet. Så jag satt mig ner på golvet och efter det är allting ganska "luddigt". Till akuten kom jag iaf, och blev kvar lite mer än en vecka. Ingen hittade något fel.
Sen var allting frid och fröjd...

Tills Augusti kom.

Även här jobbade jag, men jag hade aldrig riktigt känt av att jag hade särskilt ont. Så small det till, och sen hade jag galet-jävla-jätte-ont (ursäkta mitt val av ord). Så ont att jag bad Ellinor släppa en 20liters "bibb" i huvudet på mig. Denna gången var det ambulansen in. Intensiven. Jag blir opererad. Dom har hittat ett fel men tror själva inte att det är det som gör ont i mig. Hemskickad. Sjukskriven i 2 veckor. Ingen hittar något fel.

Efter den gången har jag ont i princip dagligen. Vissa dagar mer, andra dagar lite mindre. Jag försöker att få hjälp från vårdcentralen som ger mig "fibrer för magen", nästan desperata känns dom. Nästa "anfall" (jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska kalla det för) kommer i Oktober-November.

Jag har haft lite känningar hela dagen, men inte så att det kändes onormalt. Tillsammans med 3 kompisar köper jag thai-mat och vi sitter och äter allihopa för att sedan se på film. Men det var ingen som riktigt hann se klart den filmen. Jag får jätte ont och är knappt kontaktbar, innan jag inser att det ännu en gång är tid för akuten. Så dom kör in mig. Intensiven. Opereras igen. Vaknar upp och får veta att det dom skulle ta bort sitter kvar i min mage. Det var "troligtvis" inte det som gjorde ont. Bryter ihop. Bygger upp. Åker hem. Sjukskriven 2 veckor. Blir tillsagd att "återkomma" om en månad ifall "problemen kvarstår".

Problemen finns ju naturligtvis kvar (varför skulle jag annars dra upp den här historien nu liksom?), så jag hör av mig en månad senare. Jag hoppas och tror att om tomten är allsmäktig så får jag en fin julklapp. Det blev inte riktigt så. Specialist överläkaren som jag träffade kom en halvtimme sent och ville inte veta av mig. Jag åkte än en gång hem besviken.

Bara någon vecka efter det får jag nästa "anfall".

Jag är återigen på jobbet och jobbar natt. Men känner tidigt att det nog aldrig kommer att gå vägen, trots det fortsätter jag att jobba som om ingenting har hänt (trots att jag ligger och nästan spyr på toaletten av smärta mellan varven). Det är först när jag verkligen spyr av smärta som jag inser att det här inte är normalt och att någon MÅSTE hjälpa mig. Jag åker hem. Tänker. Morgonen därpå har jag fortfarande inte tänkt färdigt. Det dröjer ända fram till eftermiddagen, när två vänner var över, som jag insåg att det aldrig skulle gå. På tal om att gå, så kunde jag inte gå längre nästan vid det tillfället. Akuten, specialist-mottagning, akuten- och sedan inträffar det som tidigare inte inträffat. Jag vägrar att bli inlagd på intensiven (de högre makterna ska veta att värre ställe än det får man leta efter!), då vägrar de att hjälpa mig. Hem. Ingen hjälp.

Måndagen därpå ringer jag vårdcentralen igen. Spyr ur mig alla möjliga otrevligheter mot kanske världens trevligaste sköterska. Som LOVAR att hjälpa mig. Läs det igen. Hon LOVADE.

På vårdcentralen träffar jag en fantastisk läkare. Hon gav mig smärtstillande och ställde mig i kö till flera olika undersökningar samt tog miljoner prover. Naturligtvis var hon en AT-läkare som skulle sluta.

Deppig gick jag dit nästa gång. Inser att det är samma läkare som första gången jag var där. Men han ville också hjälpa mig.

Där är jag nu. På ett spår som kanske, möjligtvis och det finns en liten chans att jag hittar det jag söker. Något som gör att det slutar göra ont.



Jag inser nu att det här inte blev en så kort historia... Egentligen. Samt att alla detaljer är ganska "luddiga". Nästa Torsdag väntar en undersökning som AT-läkaren bokade in mig på. Jag är spänd och nervös men jag tror att det ska gå bra. Jag hoppas att dom inte hittar något fel, men samtidigt sitter en liten del av mig och skriker att den vill att dom ska hitta något. För det går inte att behandla något som man inte vet vad det är.


Men jag vill poängtera att jag inte gnäller. Jag lovar att det finns minst 10pers i min närhet som har det mycket värre. Däremot är mina problem störst för mig, och om inte jag tycker synd om mig själv... Vem ska annars göra det?