Två månader och lite till har nu passerat sedan jag började behandlingen av min sjukdom och jag tänkte uppdatera lite.
Vi kan börja med anfallen;
I början av behandlingen gick allting så himla bra och jag var helt fantastiskt positiv, äntligen fanns det något som fungerade. Jag åkte till Egypten och visst jag hade ont men det kändes ändå någonstans som att det hela gick åt rätt håll...
Fast tyvärr fick jag fel. Det är inte precis första gången.
För ungefär 3-4 veckor sedan så fick jag ett regelrätt "anfall" (jag vet fortfarande inte exakt vad jag ska kalla det för) och krampade ihop. Jag lyckades stå ut ett dygn innan Eric (med stark påtryckning av min mamma ska sägas) fick mig att börja nysta i vårdkontakterna. Vårdcentralen (som jag hoppades på) ville inte ta emot mig så jag var hänvisad till sjukhuset.
Jag fick prata med en ytterst grinig telefonist som efter många om och en himla massa men till sist gav mig en tid hos en läkare. Så långt är allt väl. Eric stöttar upp mig, fräschar upp mig (efter en hel natts kallsvettande, badande i detta, magkramper tills jag kräks så är man inte så himla snygg och "upp piffad" precis) och halvt om halvt bär ner mig till bilen, och rullar in mig på sjukhuset i århundradets kanske äldsta rullstol. Jag känner mig ungefär som ett lik och har någonstans gett upp. Det var tur. Att jag inte hoppades alltså, det är då man blir så himla besviken.
Läkaren i sig var inte dålig. Inte så. Men hon kunde inte svenska. Inte ett ord. Eric fick följa med mig in till läkaren och TILLSAMMANS fick vi lägga ihop våra versioner av vad vi trodde att hon sagt för att få en lite bättre bild av det hela. Långt ifrån korrekt men vad skulle vi göra? Hon förstod dessutom inte mig, utan allt hon sa var " Ser bra. Ser bra" (Vi antar att det antingen är "ser bra ut" alt. "sehr bra" = en tysk-mix?) Vilket det ju ändå inte var? Hur kan nånting vara bra när man inte ens har ork, kraft eller möjlighet att ens gå själv? (då detta är något man vanligtvis kan)
Hon skrev även ut medicin och det är ju någonting. Dock höll apoteks-personalen på att svimma när vi "rullade" ner dit. Vi hade fått 100mg 4 ggr dagligen av den medicinen, enda problemet var egentligen att max dosen låg på 150mg per dag och dosen för det var 3ggr dagligen. Ingenting stämde alltså.
Vi åkte hem. Jag tjurade, sov, grinade, gav upp och kom igen på ungefär en vecka. Jag gör så emellanåt, ger upp alltså. Jag tror att för min del är det en nödvändighet att få bryta ihop så att jag kan bygga ihop mig igen.
Efter det ringde min lilla mamma upp mig och tog saken helt i egna händer. Så nu har vi gemensamt bestämt oss för att köra på dubbel behandling och om det inte ger med sig på någon vecka så åker vi och krigar på vårdcentralen. Om jag så ska ha en remiss till Stockholm så ska det gå.
Jag har satt ett datum nu. När jag börjar universitetet till hösten (förhoppningsvis!) så ska jag ha fått hjälp. Det finns inga alternativ. Nu har jag väntat i över ett år, och jag vet att andra har fått vänta längre än så, men det tänker inte jag göra.
(Blogspot ville inte samarbeta så det blev ingen bild)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar