"Ett monster underst i en hembyggd våningsäng"

Som ni nog har insett vid det här laget så gick ingenting riktigt som det skulle vid undersökningen på sjukhuset. Det är nästan en vecka sedan nu. Men jag ska förklara en gång för alla så slipper vi vidare spekulationer kring vad som har hänt och inte hänt.

Jag åkte alltså fast besluten och peppad hem till Sara W för att äntligen (som jag gruvat mig!) få min undersökning gjord. Jag har alltså genomgått en så kallad Koloskopi, och som länken refererar så ska man alltså dricka 4-5liter medicin samt utöver det dricka ca 2-3 liter vatten. Inte äta mat.
Vi packar oss in i bilen och kör upp till sjukhuset, i god tid och får vänta ett tag. När vi kommer in får vi världens mest nervösa sköterska (dock inte nervösare än mig men ändå) så det tog hundra år innan jag fått dropp-nålen fast i handen. Vilken dom egentligen inte behövde då jag knappt fick något lugnande eller smärtstillande alls (trots att jag uttryckligen BAD om SÅ MYCKET SOM MÖJLIGT, och berättade precis hur ångestladdad och nervös jag var). Läkaren lovade att de "skulle göra det så bekvämt som möjligt".

Undersökningen drar igång och jag inser att det kommer att bli smärtsamt. Nu vill jag absolut inte skrämma någon som ska göra den här undersökningen i framtiden, jag tror att är man fullt frisk och inte har massivt med ont så är den nog inte så plågsam. Men jag vrålade mig igenom hela undersökningen och högg bitmärken i min högra hand som senare svullnade upp (bitmärkena syns fortfarande?). Mitt i någonstans så inser även Sara att detta aldrig skulle gå vägen och ber någon av de två sköterskorna som ska hålla mig på plats om mer smärtstillande, men får svaret att det hade jag ju redan fått.

Efter undersökningen så får jag sätta mig upp när läkaren gått och nervösa sköterskan frågar hur jag mår. Jag svarar att jag inte ens känner mig yr, varpå hon säger "ja du fick ju knappt några mediciner". Jag har alltså inte fått så mycket som jag bett om, dom har snålat.

Jag har fruktansvärt ont men vi flyr ut bakvägen när vi snott till oss varsin festis.

Under dagen har jag fortfarande lika ont, men mat har aldrig smakat lika gott.

Dagen efter ringer jag vårdcentralen, då smärtan fortfarande inte gett med sig utan snarare blivit värre. Hon fixar så akuten tar emot mig.

På akuten får jag och pappa vänta i 7timmar, under den tiden blir vi slussade fram och tillbaka mellan rum och väntsalen. Jag hinner få göra en röntgen.

När vi får träffa läkaren (vi har tidigare haft 1 praktikant, 1läkare som hälsade och sedan sprang iväg, och två läkare som visat oss ut för att de behövde just det rummet) så säger han att jag har "betydliga mängder vätska i magen" (inte så konstigt kan man tycka efter alla liter jag fått i mig, men den här vätskan skulle visst inte vara där) och att det kan innebära HÅL PÅ TARMEN. Dom kunde alltså ha gjort hål på tarmen under undersökningen.

In på avdelning, morfin i droppet och sedan minns jag inte mer på två dagar än att jag ringde Sara B någon gång och sa "prata med chefen, jag kan inte jobba", samt vissa telefonsamtal hem och att Eric satt vid sängen hela tiden och läste gamla nummer av Hemmets Journal.

Man kom dock fram till att inget skulle vara fel på mig och skickade hem mig. Vad vätskan är har jag ingen aning om.

Min bedömning av koloskopi med tips blir: Kräv alla mediciner du kan få om du känner att du behöver det, inte bara en gång utan MINST 3ggr. Låt ingen börja med några medicinska-verktyg alls såvida DU inte känner att DU är redo. Ingen har rätt att påbörja en undersökning av din kropp utan att du sagt "okej, nu kör vi". Jag har väldigt ont i min mage vilket nog påverkade hur jag upplevde undersökningen, däremot vill jag ha sagt att om jag inte hade haft ont hade den nog inte varit plågsam, bara obehaglig.

Jag grinade för att jag luktade sjukhus när jag kom hem så Eric tvättade mig i vårat badkar, och det var då jag insåg att det är kärlek. Inte just att tvätta mig i vårat badkar...

Utan att han rensade avloppet och skurade ur badkaret innan.